Gränsen mellan dåre och geni är hårfin sägs det, och det är verkligen något som gäller Ignatius J. Reilly. Ignatius struntar i sin omgivning, eller rättare sagt: han avskyr den moderna världen. Han skulle helst inte lämna sitt rum, han är otroligt lat. Samtidigt är han mycket intellektuell, den enda kloka i en värld av dumskallar enligt honom själv.
Efter hårda ord från sin mamma, som Ignatius bor hos, skaffar han ändå jobb. Varje jobb han tar leder snart in på vanvettiga äventyr, som slutar i katastrof. Berättelsen är full av humor, men bakom det underhållande framträder ett allvar.
Ignatius hat mot allt och alla framstår som något tragiskt. Vad har fått Ignatius att bli den säregna person han är i berättelsen? Är det här bara en skruvad berättelse eller kan man lära sig någonting av den?
Boken är som sagt full av skruvad humor, men den innehåller också någonting som får mig att fundera. Det är kanske just det som är bra humor!
Jakob Nylin Nilsson
Vimmerby bibliotek tipsar 